Intressant tänkte jag och bestämde mig för att föra in en raketavslutning i mina pass med start nu i höst. Och det har jag gjort. Lägger nu som regel in en 500-wattare som jag trampar tills kadensen inte går att hålla i.
Det som händer är att jag skapar akut syrebrist i de arbetande muskelerna vilket bland annat medför att kapilärtätheten ökar (Ja det är så Martina. Hon påstår att det inte är möjligt att påverka antalet kapilärer men hon är ju bara sjuksköterska och jag kommunikationschef så vem borde veta bäst?) och därmed fler "vägar" för mjölksyran att rinna iväg. Om det påverkar formen över tid återstår att se.
Hursom så har denna lilla extra övning i passet gjort att jag reflekterat över en helt annan sak.
Min 500-wattare bränner jag alltid av efter två minuters aktiv vila efter sista ordninarie intervall i ett pass. Jag klarar att trampa 500-watt i 45-46 sekunder innan det tar stopp. Och det är nu det intressanta kommer. Det har visat sig att det spelar ingen roll hur trött eller vilket typ av ansträngning jag har haft innan i passet. Det finns 45-46 sekunder i benen. Punkt slut.
Hur kan då det komma sig?
Ja förklaringen som jag hittar är det är en helt annan typ av arbete som aktiveras i benen och kanske till och med att det är andra delar av de arbetande musklerna som sätts i arbete. Det verkar som att det finns en spurtmuskel att plocka fram vilket är en mycket användbar insikt.
Det här innebär att man egentligen aldrig är för trött för att gå in i en spurtliknande situation, tex att tillfälligt täppa igen en lucka som uppstått i en klunga, en utbrytning eller för den delen en klockren spurtuppgörelse. Men det här får naturligtvis inte upprepas för tätt och för ofta för då drar man syra och det blir godnatt efter ett tag.

Men insikten jag gjort skapar ett mod att tillfälligt ladda på ordentligt om det skulle behövas! Och det spelar ingen roll om jag just då är svintrött!
Precis så är det! Ett exempel är att efter att ha sprungit i ett jämnt tempo i 1,5-2 mil med en förhållandevis oförändrad löpstil så kan man avverka sista 1-2 minuterna i ett mycket högre tempo trots utmattning. Detta genom att man förändrar löpsteget till att arbeta med andra muskler som är relativt fräscha trots den långa löpningen. Jag själv har använt detta vid flera avslut i både träning och tävling, en gång var tillsammans med dig inför Borgåsunds triathlon. Bara vetskapen att man har den bonusen ger extra kraft. Tror svaret är både fysiologiskt och psykologiskt...
SvaraRaderaSå trevligt att bloggen är igång igen!
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJag minns Nicklas när du tar upp det. Det finns en andra växel om pannbenet är med!
SvaraRadera